Består av 6757 öar av vilka bara 60 är bebodda, har eget parlament och egen regering men en finsk president som heter Sauli Niinistö. Regeringschefen kallas för lantråd. Var befinner vi oss? På Åland naturligtvis.
Vid ett besök i landskapet Åland häromveckan blev jag än en gång fascinerad av denna fantastiska ögrupp mellan Finland och Sverige, som har en status som bland annat har varit förebild för många krisregioner ute i världen. Det geografiska läget har fört med sig att Åland alltid har varit militärstrategiskt attraktivt.
Åland har varit indraget i krig som förts av England, Ryssland och Frankrike. Men sedan 1856, efter Krimkriget och freden i Paris, är Åland demilitariserat. Sedan ett beslut av Nationernas Förbund år 1921 är Åland en självstyrande del av Finland.
Det redartäta Åland har lyckats bättre än riket (som man kallar Finland) och Sverige på många samhällsområden. Arbetslösheten, t.ex., ligger på 3,7% vilket statsministrarna i de båda länderna bara kan drömma om i dagens läge. Ålänningarna har råd att vara lite oroade över att den kommer att stiga över 4%.
Ålänningarna har nu tagit tag i det faktum att landskapet, trots närheten, inte är speciellt bekant i Sverige . Enligt statistiken besöker över 2 miljoner svenskar Åland, men de flesta är kryssningsturister och aldrig går iland. I sommar blir det en storsatsning i Almedalen dit fartyget M/S Michael Sars ankommer för att sprida information. Ett av arrangemangen är ett seminarium om Östersjöns gömda skatter, inspirerat av det unika champagnefyndet härom sommaren. Fem av landskapets sju ministrar reser med till Gotland.
Jag besökte Åland tillsammans med en grupp sverigefinska journalister. Sverigefinska publicistklubben är en aktiv förening som hade valt att fira sitt 25-årsjubileum med att blicka utåt och bekanta sig med den åländska verkligheten.
Publicisterna fick information bland annat om medielandskapet som trots att det bara finns 28 000 invånare består av två konkurrerande dagstidningar. Tidningen Åland och Nya Åland är fräscha, kreativa lokaltidningar, antagligen just på grund av konkurrensen. Man måste helt enkelt köpa båda, sägs det. Dessutom har landskapet en egen public service radiokanal och kommersiella radiostationer samt lokal-TV.
P.S. Ålands rikaste man heter Anders Wiklöf , en framgångsrik affärsman och kommerseråd som grundat Östersjöfonden, som bland annat delar ut ett årligt miljöpris. Årets pristagare är specialforskare Seppo Knuuttila från Helsingfors och den åländska fiskodlaren Sixten Sjöblom. Wiklöf har också låtit bygga en arena för 2000 personer på sin sommarstugetomt och har en stor privatsamling av nordisk konst.
Cita Högnabba, press- och kulturråd, 18.4.2013
Kommentarer (0)
Tiden har, som vanligt, gått så otroligt snabbt, det är mer än två år sedan jag började jobba på vår ambassad i Stockholm. Nu är det dags att reflektera lite över de gångna åren.
Jag minns fortfarande hur trött jag var i början. Visst tar det alltid lite mer energi när man börjar på ett nytt jobb, flyttar till en ny stad, inreder sitt nya hem osv. Men denna gång var också språket en utmaning. Jag kommer från helt finskspråkiga mellersta Finland och ärligt talat kom jag till Stockholm med endast min ”skolsvenska” i bagaget.
Särkilt i början är det ganska krävande när hjärnan måste jobba dubbelt så hårt hela tiden – man försöker uppfatta både olika uttal och nya ord samt själva substansen – och inte minst försöka utrycka sig själv på ett begripligt sätt om ofta mycket detaljerade eller komplicerade frågor. Mina arbetsuppgifter var och är fortfarande minst sagt mångsidiga och det var ganska jobbigt i början att samma dag syssla med t.ex. med säkerhetspolitiska frågor, utvidgningsfrågor eller ekonomiska krishanteringsfrågor. Jag föll bokstavligen i säng kl 21.30. Under de första månaderna drömde jag också ganska ofta på svenska, när jag vaknade hade jag en välformulerad fras på svenska i huvudet.
Att utveckla min svenska har varit en bonus med jobbet på ambassaden. Jag har länge känt mig lite handikappad och generad över att jag inte behärskade det andra inhemska språket bättre. Som sagt kommer jag från Jyväskylä i mellersta Finland, ett område som är helt finskspråkigt. På utrikesministeriet och mina andra utlandstjänster använde jag svenska sporadiskt, i enstaka brev samtal eller möten. Även om jag alltid har tyckt om svenska språket har det tyvärr inte blivit ett ”levande” språk för mig, vilket dessvärre verkar vara allför vanligt bland många finskspråkiga i Finland.
För mig är hela debatten om svenska språkets ställning i Finland, eller ”tvångssvenska” som några kallar det, ganska obegriplig. Svenska språket är ju en så väsentlig och integrerad del av vår historia och befolkning. ”Tvångssvenskan” har aldrig hindrat mig att lära mig andra språk, tvärtom. Jag tror inte att jag hade befunnit mig i det här yrket eller här på ambassaden om jag inte haft så kallad ”tvångssvenska” (personligen gillar jag bättre uttrycket ”älskningssvenska” som lanserades på Senja opettaa sinulle ruotsia -”Senja lär dig svenska” - som man kan följa på Facebook).
Ändå undrar jag varför jag och många andra finskspråkiga är så självkritiska och blyga när man talar just svenska, mer än med andra främmande språk. Kanske är det just det att svenskan inte känns så mycket som ett ”främmande språk” och man tycker att man automatiskt borde prata svenska bättre än engelska, franska eller något annat språk. När det inte fungerar väljer många att tiga på svenska. Vet inte. Men för mig känns det i alla fall jobbigare att säga fel på svenska än på engelska, franska eller på polska – jo, jag har också jobbat på vår ambassad i Warszawa och använde, utan större självkritik, min primitiva polska.
Det har varit väldigt intressant och givande att arbeta som finsk diplomat i Sverige. Sverige och Finland är väldigt nära på olika nivåer, det finns många olika policyområden där vi har likadana åsikter och intressen och samarbetar mycket. Vi delar samma värderingar, traditioner och våra prioriteter är väldigt lika. Det betyder att dialogen mellan kollegor är öppen och direkt. Kollegor på UD och andra departement har alltid varit otroligt hjälpsamma, sakkunniga och trevliga att samarbeta med.
Om man tänker på jobbets innehåll kanske mest kännetecknande har varit EU-agendans fokus på ekonomiska och finansiella frågor under de senaste åren. Europeiska rådet som jag följer har koncentrerat sig på de här frågorna vilket för mig betytt ganska många timmar med ESM, finanspakten, bankunionen, EU:s långtidsbudget etc. Det har varit utmanande men också mycket intressant.
Livet på Östermalm där jag bor är bekvämt, lugnt och konservativt. Östermalmsborna är mycket trendiga men samtidigt ganska homogena när det gäller t.ex. mode. 2010 noterade jag att alla hade mössa med pälstofs, 2011 gällde Hunter-gummistövlar och 2012 bar alla en lätt dunjacka. 2013 vet jag inte ännu, några förslag? Jag måste erkänna att jag inte har varit helt immun mot grupptrycket – nuförtiden har jag ett par Hunter-stövlar och tycker att det är helcoolt att gå i dem – även på stan.
Stockholm är en underbart grön stad med frisk luft från havet, fina skogar och skärgård i närheten. Jag tror att de är viktiga trivselfaktorer för de flesta finnar. På det sättet liknar Stockholm och Helsingfors varandra. I både städerna finns det ganska lugn atmosfär och väl fungerande kollektivtrafik- man kan ha en mycket hög livskvalitet i både staderna. Å andra sidan är Stockholm större och mer internationellt och multikulturellt med många fina stadsdelar som har sin egen karaktär. Det kommer jag att sakna.
I sommar är det dags att återvända till Helsingfors. Med mig ska jag ta många fina upplevelser och inte minst svenska språket. Även om mitt arbete med svenskan fortsätter, tror jag nu att jag kan säga att svenskan har blivit ett ”levande” språk för mig.
Soili Kangaskorpi, ambassadråd, 18.3.2013
Kommentarer (0)
Sedan jag flyttade till Sverige har jag träffat en hel del finländare och sverigefinnar som är stolta över sina finska rötter och allt som skiljer dem från svenskarna. Istället för att förringa sin identitet ser de finskheten som en resurs. Det känns som om de vågar vara finska på ett stoltare sätt än finländarna i Finland.
Sverige har länge varit en måttstock för Finland. Vi har jämfört oss med svenskarna och undrat hur de kan vara så framgångsrika. Varför lyckas de och inte vi? Det känns som att svenskarna alltid står i ramljuset och finnarna lite på sidan om i skuggan. Vi har skapat oss en bild av Sverige som Alexander Lukas medan vi nöjt oss med rollen som Kalle Anka, lite klumpig och alltid steget efter sin tursamma kusin. Men efter att ha bott några år i Sverige har jag börjat förundras över lillebrorskomplexet gentemot Sverige. Vad beror det på och måste det vara så här?
Min egen självkänsla har i själva verket ökat i takt med att jag lärt känna Sverige och det svenska samhället. Jag har märkt att i vissa fall är det Finland som är framgångsrikt och lyckat i Sveriges ögon. Svenskarna ser finländarna som rationella, samvetsgranna och kunniga partners vars arbetsinsats och -moral uppskattas i hög grad. Ofta förundras man över den finska effektiviteten – när svenskarna fortfarande snackar har finländaren redan halva jobbet gjort. För att inte tala om Finlands skolsystem och försvar som Sverige sneglar på med avund i blicken.
Visst möter man ofta också de vanliga fördomarna. Finnarna är introverta främmande fåglar från öst som bryter konstigt på svenska och inte riktigt passar in i den skandinaviska familjen. Men varför ska vi sträva efter likformighet?
När man studerar måttstocken närmare märker man att vi uppskattas och respekteras just för vår olikhet. Man skulle inte tro det men finländare beundras rentav här i Sverige. Vetskapen har stärkt min finska självkänsla och nu vågar jag vara en jämlik men djärvt annorlunda tvillingsyster.
Jag tror att det är lätt att glömma sina egna styrkor och särdrag om man hela tiden jämför sig med andra. Vi är inte Sverige, vi är Finland. Och just därför är vi viktiga och jämlika i Sverige.
Kaisa Pulkkinen, praktikant, 21.2.2013
Kommentarer (1)
Måndagen den 11 september 2012 förändrades mitt liv för alltid: jag blev matte till en liten taxvalp. Och som många andra små varelser har hans inflytande varit mångfaldig jämfört med hans storlek.
Jag hade planerat att skaffa hund redan länge och eftersom vi hade haft hundar i mitt barndomshem hade jag inga falska illusioner om hur det är att ha en liten valp hemma. Jag visste att det skulle bli korta nätter och gula pölar på mattorna i början. Det skulle bli morgonpromenader i ösregn och annorlunda prioriteringar när det gäller fritid. Och så blev det.
Livet med valpen har blottat helt nya sidor av Stockholm och stockholmarna. Hur tyst staden är klockan 7 på en söndagsmorgon. Hurdant spektakel det är när kajorna kryper till kojs och hur träden vid esplanaden sen tystar. Hur många parker med tillräckligt många skräplådor Stockholm har, och dessutom fina hundrastplatser, hundvänliga restauranger och även hundcaféer. Snälla konduktörer i spårvagn som alltid har ett vänligt ord också till valpen. Tidningsbuden som redan känner igen oss när vi träffas i porten kl. 5.30. Hundägarna i de närmsta kvarteren som bildar ett eget nätverk. Det är en konstruktion där man i första hand är känd för sin hund – alltså jag är Valpens matte Laura, i denna ordning. Min hundvokabulär har exploderat, jag pratar nästan flytande om trampdyna, kennelhosta och taxars ärftliga sjukdomar.
Det jag hade inte väntat mig var hur mycket positiva reaktioner valpen skulle väcka hos mina medmänniskor. Det har verkligen varit nästan översvallande, men på mycket fint sätt. Hussar och mattar till gamla eller redan bortgångna hundar har stoppat oss på gatan och börjat berätta om sina vovvar. Och till slut önskat oss det allra bästa, “Du kommer att ha så många fina år med honom!”. Tårarna har varit nära både hos dem och hos mig. Sen finns det de som planerar att bli hundägare och som är intresserade av varifrån valpen kommer och hur vi har anpassat oss. Och andra valpägare som vi bytt erfarenheter med om valplivet och till exempel bästa hundrastplatser för valpar i Stockholm. Och sen är det naturligtvis barn som vill klappa honom och veta vad han heter och hur gammal han är och varför har han så stora öron och vad han äter och hur stor han ska bli. Nästan alla som kommer emot på gatan ler när de ser Valpen.
Nå, naturligtvis finns det alltid någonting att förbättra. I jämförelse med antal soptunnor i parker och jättesnygga hundbajspåsar och -påshållare ser man överraskande mycket hundlämningar på gatorna. Att resa mellan Sverige och Finland med valpen har visat sig att vara ganska komplicerat – Schengenavtalet verkar garantera fri rörlighet för alla, utom sällskapshundar. Hunden måste ha pass och ett antal olika vaccineringar och medicinering med väldigt korta giltighetstider. Och även om jag är en stark förespråkare för djurhälsa måste jag erkänna att jag har tittat på Finlands karta och undrat, lite sarkastiskt, om sällskapshundar från Sverige på riktigt är det största hoten mot finsk djurhälsa... En negativ sak till: vägsalt. Svenskar verkar gilla salt inte bara i maten utan också på trottoarer. Det tycker jag inte om - det är en plåga för små hundtassar men också för mattes skor.
Laura Lindgren, ambassadsekreterare, 22.1.2013
Kommentarer (0)
Finland firar den 6 december 95 år som självständig nation. I Helsingfors tar man redan sikte på 100-årsjubileet 2017. Man kan säga att Finland inte längre är ett ungt land. Men i år följer vi våra gamla traditioner och firar självständighetsdagen på många sätt. Medborgarna tänder ljus i sina fönster, tittar på parader, besöker hjältegravarna och på kvällen ser man på årets populäraste underhållningsprogram i TV – presidentens mottagning på slottet i Helsingfors.
I augusti detta år noterade vi – Finland och Sverige – tillsammans ett efterspel till märkesåret 2009. Med historiska seminarier, dramatiseringar av händelserna och publikationer mindes vi hur Sveriges kronprins Karl Johan mötte Rysslands kejsare Alexander I i Åbo 1812. De kom överens om en uppdelning som fick mycket långtgående följder för Finland, Sverige och Norge. Kronprinsen avstod från alla anspråk på det nyss av ryssarna ockuperade Finland. Kejsaren i sin tur godkände att Sverige annekterade Norge. Med denna överenskommelse lades grunden för Sveriges nu nära tvåhundraåriga fredstid.
Det autonoma storfurstendömet Finland utvecklade sakta men säkert sina samhälleliga strukturer med målet att bli en självständig, strak nation. Förhoppningarna infriades år 1917 då Finland förklarade sig självständigt.
Som vi vet var början av denna självständighetstid inte alltid lätt. Under många svåra perioder hade vi dock en god granne i Sverige, och landet har förblivit det självständiga Finlands närmaste samarbetspartner också i dagens Europa med nutidens ekonomiska och politiska utmaningar. Republikens president Sauli Niinistö framhöll detta faktum under sitt statsbesök i Sverige i våras.
Våra länder är sammanvuxna på många sätt. Oss förenar en lång gemensam historia, de kulturella och politiska banden, det gemensamma nordiska samarbetet och en närstående syn på säkerhetspolitiken och politiken inom den Europeiska unionen. Speciellt synligt är detta i ekonomin och handeln. Vi är viktiga handelspartners för varandra, våra företag har redan länge investerat aktivt i grannlandets företag osv.
Dagens Europa har stora utmaningar. Detta gäller såväl centrala frågor om Europeiska unionens framtid som den globala poltiken och ekonomin. Finland och Sverige har gemensamma intressen och ser ofta på sakerna på ett likartat sätt. Också det nordiska samarbetet har idag en s.k. ny beställning. Den nordiska modellen för samhällsutvecklingen, vår aktiva insats i den internationella poltiken för främjandet av krishantering, utvecklingshjälp och dialog väcker intresse. Vi är starka inom forskning och produktutveckling och bidrar på många sätt till att Europa skall kunna behålla sin position i den globala konkurrensen.
Med dessa optimistiska ord vill jag önska alla läsare en god självständighetsdag 2012!
Harry Helenius, ambassadör, 5.12.2012
Kommentarer (1)
