Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Historisk bakgrund till Finlands representation i Stockholm - Finlands ambassad, Stockholm : Ambassaden : Historia

FINLANDS AMBASSAD, Stockholm
FINLANDS HONORÄRA GENERALKONSULAT, Göteborg


Finlands ambassad
Gärdesgatan 11, 115 27 Stockholm
+46 8 676 6700, info@finland.se
Finlands honorära generalkonsulat
Götgatan 10, 41105 Göteborg
+46 31 801 050, sanomat.got@formin.fi
Suomi | Svenska |  |  | Instagram
Normal textstorlekStörre textstorlek
 

Finlands ambassad i Stockholm - en historik

Finlands första ambassad 1918

Finlands regering utsåg i september 1917 bankdirektör Olof Nykopp till handelsattaché med placering i Stockholm och med ansvar även för övriga skandinaviska länder. Ett kontor inhyrdes för ändamålet på Artillerigatan på Östermalm. I dessa anspråkslösa lokaler på två rum öppnades inofficiellt " Kommissionen för Finlands ärenden i Stockholm" den 12 december 1917. I januari 1918 blev den Finlands första ambassad, då den förutom en diplomatisk representation även blev en första stödjepunkt för senare år 1918 etablerade ambassader för Vasa senat (Berlin, Köpenhamn, London, Oslo, Paris). I anslutning till ambassaden verkade också en finanskommitté för vapen- och l ivsmedelsanskaffningar som tillsatts av lokala finska aktivister samt av Finlands propagandakontor.

Som Finlands första representant i Stockholm tillträdde Claes Alexis Konstantin Gripenberg (1852-1927) som tillförordnad chargé d'affaires. Han hade trettio år tidigare arbetat som tjänsteman på statssekretariatet i S:t Petersburg och därefter varit generaldirektör för fångvårdsstyrelsen under åren 1891-1911. Gripenberg kom till utrikesförvaltningen från en chefspost vid notariatavdelningen på Helsingfors Privatbank. Under sin karriär var han vid två tillfällen riksdagsman för riddarna och adeln. Gripenberg hade fått titeln statsråd och var en meriterad självständighetspolitiker för Svenska Folkpartiet. Han hade personligen deltagit i organiseringen av jägarrörelsen och fick i Stockholm flera aktivister som arbetskamrater t ex filosofie doktor Herman Gummerus, som sedermera tjänstgjorde flera år vid utrikesförvaltningen. Den till ambassadör den 16 oktober 1918 upphöjde Gripenberg intog en öppet protysk politisk hållning. Hans ställning försvagades därför på ett avgörande sätt i takt med det förändrade världsläget 1918. Republikens president Ståhlberg pensionerade Gripenberg, dock först i oktober 1919.

I inbördeskrigets slutskede koncentrerade Vasa senat sin diplomati uttryckligen till Stockholm där en tillförordnad chargé d'affaires hade direktkontakt med västdiplomater. Enligt Gripenberg fungerade ambassaden "som ett centrum för officiell, halvofficiell och privat verksamhet som stödde den vita armén" och arbetskraften var i huvudsak tillfällig och frivillig. Vasa senat hade i mars 1918 sänt H.G. Paloheimo till Stockholm för att tillvarata Finlands kommersiella intressen i Sverige och för att utreda möjligheten att införskaffa livsmedel. Den på detta sätt uppkomna s k handelsavdelningen ansågs som onödig och lades ned redan i slutet av augusti 1918. Talande nog hann avdelningens personalstab på två män bytas ut redan två gånger innan avdelningen lades ned.

Verksamheten mångfaldigas

Mätt i hantering av passärenden, post- och kurirtrafik var ambassaden i Stockholm den livligaste av Finlands dåvarande ambassader. Arbetsbördan ökade genom att ambassaden fungerade också som sambandscentral för övriga utlandsbeskickningar. För enbart handläggning av passärenden fanns förutom kanslichefen tre kanslister. Ambassadkansliet var inrymt på Kungsgatan 7. Passkontoret låg först i andra lokaler (Jungfrugatan 7), ett trångt beskickningskansli på fyra rum. Kontoret flyttades p g a kostnadsskäl till ambassaden från och med 1 augusti 1919. Konsulatet i Stockholm hade redan före det flyttat till ambassaden av kostnadsskäl och för att det skulle läggas ned och dess arbetsuppgifter överföras till ambassaden. Beskickningen hade stora svårigheter att klara sig ekonomiskt med de små medel riksdagen beviljade den.

Ambassaden hade en mängd arbetsuppgifter. Ambassadör Gripenberg bad ministeriet den 21 december 1918 att sända en polisman till staden "för övervakning av härvarande 'rödas' komplotter och intriger". Enligt ambassadören gick "ofantligt" av en ambassadtjänstemans arbetstid till övervakning. Till förste tillförordnad pressattaché, fastän en kortvarig sådan, hade Kaarlo Erkki Kivijärvi utsetts. Han hade arbetat som presschef på ministeriets presskansli sedan januari samma år. Av hans till ministeriet sända PM den 10.7.1919 framgår då rådande språkpolitiska konflikter: "Eftersom det är utomordentligt viktigt att ambassaden i Stockholm också har finsk representation och eftersom ambassadörsposten troligtvis även i framtiden kommer att innehas av en svensk man, bör man absolut utse en finne till ambassadsekreterare för politiska ärenden." Kivijärvi anmärkte att han själv just då var den enda "finske representanten" på ambassaden i Stockholm.

Till ny ambassadör i Stockholm utsågs Jarl Werner Söderhjelm ( 1859-1931) den 11 oktober 1919. Han hade före det varit chef för Finlands informationskontor i Köpenhamn. Söderhjelm hade tidigare arbetat som professor för germansk och romansk filologi samt finländsk och allmän litteraturhistoria. Han fick redan från början kämpa med minsteriets uppsatta sparmål och förslag till lönesänkningar och personalnedskärningar. I sitt brev till utrikesminister Rudolf Holsti skrev han - kanske något avsiktligt - att personalen arbetade regelbundet på övertid, till och med dubbla arbetsdagar. Söderhjelm var ambassadör i nio år och gick i pension den 1 november 1928.

Under åren 1920-21 fortsatte ambassaden sin verksamhet på Kungsgatan 7 men ambassadör Söderhjelm hann bo på Birger Jarlsgatan 25 och Narvavägen 7, innan han vintern 1921-22 flyttade till Strandvägen 5 B. Ambassadkansliet flyttade samma år till en lägenhet i samma fastighet och fanns inrymd på samma adress till 1940-talet men utrymmena varierade något under årens lopp.

Sveriges attityd gentemot Finland

Ambassadpersonalen undvek att i alla sina kontakter med svenskar avslöja sin utrikespolitiska oerfarenhet i synnerhet efter att situationen beträffande Ålandsfrågan tillspetsats. Då ministeriet begärde information om svenskt protokoll svarade man på ambassaden i augusti 1921:

Genom att våra relationer utvecklats i en viss känd riktning kan det ibland kännas förödmjukande att utnyttja Sveriges artighet. Svenskarna är ju i övrigt benägna att betrakta oss som sämre beträffande globala sedvänjor. Här har vi inom våra möjligheter undvikit att låta svenskarna se våra kort.

I slutet av sin ambassadörsperiod kunde Söderhjelm analysera den i Sverige rådande attityden mot Finland fördelad i tre grupper: Sveriges officiella representanter, framför allt utrikesdepartementet och de militära myndigheterna, som var korrekta, vänliga och hjälpsamma. Den andra gruppen bestod av privatpersoner, som styrda av "sunt bondförnuft" insåg vikten av samarbete mellan Sverige och Finland. Den tredje gruppen bestod av den s k breda allmänheten, som var närmast likgiltig, men fördomsfull med en "kallsinnig" attityd. En särskild grupp var tidningarna med "en svajig, ytlig och i grunden likgiltig hållning". Söderhjelm ansåg att i synnerhet de skadeglada tidningsskriverierna i båda länderna och de finska studenternas extrema politisering av språkfrågan skadade fårhållandet mellan Finland och Sverige.

Konflikter under recessionen

Efter Söderhjelm utsågs Rafael Waldemar Erich (1879-1946) till ambassadör. Han hade tidigare arbetat som professor i internationell rätt på universitetet i Helsingfors, som riksdagsman (1919-24) och statsminister (1920-21). Han kom närmast från Bern där han arbetat som tillförordnad ambassadör och haft en ordinarie ackrediterads arbetsuppgifter i Nationernas Förbund. Erich tillträdde den 16 januari 1929 och överlämnade sina kreditivbrev till den svenske kungen den 26 januari 1929. Erich var särskilt känd som sakkunnig i internationell rätt. Utrikesministeriet behövde regelbundet hans kunskaper exempelvis för ärenden i Haagdomstolen. Under Erichs ambassadörsperiod rasade den s.k Snellmanaffären 1933-34. En extrem svensk högerpress publicerade kränkande artiklar om den finske ambassadören. Teo Snellman, ambassadsekreterare och aktiv anhängare av Lapporörelsen avslöjades senare som källan. Han angav sin chef grundlöst genom skriverier till finska myndigheter. Konflikten löstes till slut genom att Snellman sade upp sig från utrikesförvaltningens tjänst.

Bristen på resurser var under 1920- och 1930-talen ett permanent problem. Recessionen i början av 30-talet ledde till personalnedskärningar också på ambassaden i Stockholm, trots en flitig korrespondens från ambassadör Erichs sida för att råda bot på saken. Behovet av ökad personal motiverades med att relationerna mellan Sverige och Finland var så varierande; konsulära ärenden, tät fartygstrafik, många sjömansärenden, ersättningsfrågor, begäran om information av privatpersoner, kontakter med honorärkonsulat i Sverige, uppföljning av kommersiella ärenden och ett betydande antal finska resenärer som besökte staden samt ambassadens brist på personal insatt i juridik

Krigstid gav mycket arbete

I början av 1936 bad Finlands utrikespolitiska ledning Juho Kusti ( J.K) Paasikivi (1870-1956) att bli ambassadör i Stockholm. Paasikivi hade före det varit senator (1908-09) och chef för Kansallis-Osake-Pankki (1914-1934). Paasikivi stödde den av Kivimäkis regering 1935 fastlagda utrikespolitiska linjen, den s k nordiska riktlinjen. Paasikivi accepterade tjänsten på speciella villkor efter noggrant övervägande och förbehöll sin "moraliska rätt" att få återvända hem hösten 1937, om representationsuppgifterna skulle bli alltför betungande. Så skedde dock inte, utan ambassadtjänsten i Stockholm som inleddes den 1 december 1936 sträckte sig officiellt tills vinterkriget bröt ut den 30 november 1939. Paasikivi tillträdde då som minister utan portfölj i minister Rytis regering. Juho Eljas Erkko (1895-1965), VD i Tidnings AB Sanoma och utrikesminister i regeringen tills vinterkriget bröt ut tillträdde som chargé d'affaires i Stockholm. Erkko lämnade Stockholm den 31 maj 1940 och efterträddes av Jarl Axel Wasastjerna (1896-1972). Wasastjerna var dåvarande utrikesminister Rolf Wittings förtrogne och mycket välinformerad om den politiska ledningens planer. Under andra världskriget spelade Stockholmsambassaden en central roll. Förutom att fungera som förbindelselänk gavs ambassaden ännu mer omfattande politiska, ekonomiska och sociala ålägganden. Personalens arbetsbelastning var hård under hela kriget. Framför allt satsade man på ambassadens informationsverksamhet samt på handels- och kreditfrågor som var kritiska för Finlands försörjning. Konsulära och sociala uppgifter krävde stora arbetsinsatser. Sveriges humanitära hjälp fortsatte under hela andra världskriget i form av pengar och leverans av förnödenheter. Dessutom tog Sverige emot tiotusentals finska krigsbarn, sårade soldater för vård och flyktingar.

Flytten till Västra Trädgårdsgatan

Ambassaden hade redan från början drivit projektet om köp av egen fastighet, vilket förverkligades 1942. Lägenheten på Strandvägen var så trång, att ambassadören fick upplåta ett par rum av sin tjänstebostad för ambassadens behov. Pass- och konsuläravdelningen (Birger Jarlsgatan 18), handelskontoret (Strandvägen 3) och ekonomiska kontoret (Norrmalmstorg 2) hade tvingats att hyra in sig på olika adresser. Som ambassadbyggnad förvärvades en arkitektoniskt och kulturhistoriskt värdefull fastighet byggd i slutet av 1700-talet och belägen på Västra Trädgårdsgatan 13. Säljare var överkammarjunkare greve Henning Wachtmeisters dödsbo. Meningen var att ombyggnadsarbetena skulle vara färdiga till den 1 oktober 1942 och den officiella invigningen hölls på självständighetsdagen 1942. De nya lokalerna var tillräckligt rymliga. Ambassadören sade att nu hade man fysiska möjligheter att effektivisera ambassadens hela verksamhet. Detta gällde i synnerhet press- och propagandakontoret, som fick tre stora rum och ett arkivvalv till sitt förfogande. Bristen på arbetskraft var fortfarande ett problem och försvårade särskilt presskansliets verksamhet. Pass- och konsuläravdelningen fortsatte sin verksamhet i samma lokaler, men flyttade 1945 till Wittstocksgatan 17. Verksamheten bedrevs där fram till 1962-63 då man flyttade in i ambassadkansliet för att arbeta där till årsskiftet 1966-67 då man flyttade till Skeppsbrogatan 24.

Krigets efterdyningar

Wasastjerna avgick som ambassadör den 15 april 1943 och återvände till sin tjänst på universitetet. Den nya ambassadören Georg Achates (G.A) Gripenberg (1890-1975) var son till Finlands förste ambassadör i Stockholm. Han hade varit sändebud vid Heliga Stolen och dessförinnan Finlands sändebud i London åren 1933-42. Han hade hunnit arbeta som oavlönad privatsekreterare för sin far ambassadören, innan han tog värvning i de vita trupperna i Finland. Ambassadör Gripenberg deltog som delegat i sonderingarna om separatfred i slutet av fortsättningskriget. Republikens president J.K Paasikivi insåg vilken betydelse ambassaden i Stockholm hade och betraktade Gripenberg som den mest kompetenta av sändebuden. Gripenberg fick därför fortsätta sin tjänstgöring i Stockholm till 1956. Han utsågs till ambassadör 1954.

Ambassadens roll för de bilaterala ekonomiska, sociala och kulturella relationerna avtog så småningom i takt med att direkta myndighetskontakter utvecklades, men ambassadens politiska betydelse förblev intakt. De mest centrala frågorna rörde militärallianser och fredligt samarbete. Flera år efter kriget fortsatte man att utreda ekonomiska och sociala angelägenhet som uppstått under kriget. Ambassadens personalstyrka hade minskat sedan krigstiden vilket gjorde att bara rutinfrågorna var tidsödande. Ambassaden hade 27 anställda år 1955 bestående av fyra tjänstemän, en militärattaché, tolv utsända kanslister och fem vaktmästare.

1960-talet

Gripenberg efterträddes den 16 maj 1956 av Päivö Kaukomieli (P.K.) Tarjanne (1903-1989), ambassadör i Köpenhamn. Tarjanne hade tidigare arbetat som ambassadsekreterare i Stockholm 1934-38. År 1961 utsågs Sakari Severi Tuomioja (1911-1964) till ambassadör. Han var utrikesminister (1951-52), statsminister (1953-54), chef för Finlands Bank och ambassadör i London (1955-57). Han trivdes med sitt arbete som ambassadör i Stockholm och ansåg att posten var viktigare än motsvarande i London. De viktigaste händelserna under Tuomiojas tjänstgöring var notkrisen mellan Finland och Sovjetunionen 1961 och president Kekkonens förslag 1963 om Norden som kärnvapenfri zon. Tuomiojas karriär bröts då han plötsligt avled i september 1964 när han var av FN utsänd fredsmäklare på Cypern.

Eero Aarne Wuori (1900-1966) verkade en kort tid som tillförordnad chargé d'affaires. Den 1 mars 1965 utsågs Carl Fredrik Ralph Alexander Enckell (1913-2001) till ny ambassadör. Under hans fyraåriga tjänstgöringsperiod hade man nära politiska relationer mellan Finland och Sverige. Han hade tidigare arbetat som chef på UM:s politiska avdelning och som Finlands FN ambassadör i New York. Enckell hade även tidigare erfarenhet från arbete på Stockholmsambassaden där han var andre ambassadsekreterare åren 1944-45. Enckell ansåg att Finlands betydelse för Sverige var så stor, att ambassadören hade eller borde ha "samma ställning som stormakternas representanter i andra huvudstäder".

Från 1970-talet till idag

Leo Olavi Tuominen (1911-1981) ) tillträdde som ambassadör i Stockholm den 1 november 1969. Han efterträddes 1972 av Max Jakobson (1923-2013), tidigare chef för UM:s politiska avdelning och Finlands ambassadör vid FN. Jakobson har sagt att det berodde på ambassadören själv i vilken utsträckning denne kunde utnyttja de möjligheter att påverka som erbjöds i Stockholm. Samarbetet mellan länderna gick ofta förbi ambassaden och bedrevs direkt mellan regeringarna och tjänstemännen. Jakobson preciserade ambassadörsrollen:

om ambassadören inte aktivt kan sköta de väsentliga frågorna i de bilaterala förbindelserna, kan denne lätt bli chef för ett slags officiell hotell- och restaurangverksamhet.

Jakobson efterträddes 1975 av Jorma Jaakko Vanamo (1913-2006), tidigare ambassadör i Rom. Vanamo innehade tjänsten till 1980 då han gick i pension. Han efterträddes av UM:s administrative understatssekreterare Paul Werner Erkki Gustafsson (1923-2002), som hade arbetat som förste ambassadsekreterare i Stockholm 1957-60. Gustafsson utnämndes till kanslichef för statsrådets kansli 1983 och efterträddes som ambassadör av Björn-Olof Georg Alholm (1925-2011) från Wien, som gick i pension 1991. Alholm efterträddes av Matti Kalervo Kahiluoto (1931-2018), då ambassadör i Wien. Kahiluoto hade tidigare varit chef för UM:s politiska avdelning. När Kahiluoto pensionerades 1996 efterträddes han av Heikki Talvitie (1939-). Pertti Torstila (1946-) tillträdde som ambassadör den 1 oktober 2002. Han utnämndes till statssekreterare vid utrikesministeriet från och med 1 maj 2006. Till ny ambassadör i Stockholm efter Pertti Torstila utsågs Alec Aalto (1942–2018), som tillträdde tjänsten 1 juni 2006. Aalto gick i pension 2010 och efterträddes av Markus Lyra (1945-) som tillträdde som ambassadör den 15 februari 2010. Efter Lyra utsågs Harry Helenius (1946-) som tillträdde tjänsten 15 mars 2011. Ambassadör Jarmo Viinanen (1959-) hade tjänsten under tiden 1 augusti 2014 - 19 september 2016. Matti Anttonen (1957–) tillträdde som ambassadör den 1 januari 2017 och utnämndes till statssekreterare vid utrikesministeriet från och med den 1 mars 2018. Hans efterträdare är Liisa Talonpoika (1961–)som tillträdde tjänsten som ambassadör den 16 maj 2018.

Sami Heino
Utrikesministeriet,
Informationstjänsten

Skriv ut

Detta dokument

Uppdaterat 12.2.2019


© Finlands ambassad, Stockholm
© Finlands honorära generalkonsulat, Göteborg | Information om webbplatsen | Kontaktuppgifter