…det är lätt som en plätt att uttala finska. Va? Orden är ju långa och det är en massa diftonger och prrk-konsonanter och ändelser efter varandra! Javisst, men nu är finskan så fiffigt funtad att skrift och uttal följer varandra åt. Utan undantag. Bara man tyder skriften rätt. Här kommer en praktisk uttalslära!
Arto Paasilinna är en av de mest bejublade samtida författarna i Finland. Han är också översatt till många språk och har en förtjust läsekrets runtom i världen. Under våren 2009 har Paasilinnas Den ljuva giftkokerskan gått som repris i serien Radioföljetongen i Sveriges Radios P1. Den finns tillgänglig på www.sr.se. Uppläsningen, som naturligtvis är på svenska, innehåller en hel del finska namn. Detta väcker tanken att också för andra än professionella uppläsare knäcka koden med uttalet av finska språket, som ju kan synas snårigt för att inte säga ibland direkt fientligt. Men lugn, här kan man verkligen tala om regler som håller:
Först det allra enklaste: betoningen ligger alltid på ordets första stavelse.
En viktig nyckel för att uttala orden rätt på finska är vokalljuden. Först tar vi gruppen å, o och u.
- å finns inte som bokstav i finskan, men ljudet finns
- bokstaven o uttalas å som i kål
- bokstaven u uttalas o som i sol
- det svenska u-ljudet förekommer inte i finskan
Sedan är det dags för e och ä. Kom ihåg regeln: skrift och uttal följs åt.
- bokstaven e uttalas alltid som e
- ä-ljudet stavas alltid med ä
Med de många diftongerna i finskan är det lika enkelt. Det som står där ska uttalas, varje bokstav för sig enligt ovanstående. Det är lite imponerande när någon verkligen har bemödat sig och inte blandar ihop ou och uo!
Detta låter väl enkelt eller hur? Men det är klart, som alltid, att det finns fallgropar. En orsak är att finskan håller sig med saker som inte är vanliga i svenskan: kort ljud stavas med en bokstav, långt ljud med två av samma. Både korta och långa vokaler kan vara betonade – i första stavelsen - eller obetonade – senare i ordet - utan att detta påverkar den efterföljande konsonanten. Det är bara det som står där som gäller – en bokstav för kort ljud, två för långt.
Att uttala ett kort ljud som långt eller tvärtom ger i finskan oftast en betydelseskillnad, som ibland kan bli dråplig. Det fanns i tiden en finländsk tidningskorrespondent i Stockholm som hette Vesa i förnamn. Han kallades för det mesta för något som på finska lät som Vessa, vilket betyder toalett. Tänk Very nice! när det gäller uttal av finskans veri (=blod) och tänk Merry Christmas! när ordet är meri (=hav).
Ortnamn i Finland är ett kapitel för sig. Många orter har en svenskspråkig namnform, också sådana orter som i stort sett är helt finskspråkiga. Namnformerna är ibland förvillande lika, som i t ex Lovisa, en fin liten stad med kärnkraftverk öster om Helsingfors. Lovisa kan ju alla svenskar uttala. Men på finska säger man Lå´viisa. Om man talar eller skriver på svenska och andra skandinaviska språk är det naturligt att använda de svenska namnformerna.
Men där kom vi ifrån finskan. För att knyta an till början och finländsk litteratur som tagit sig utanför landets gränser: man kan åka Metro i Paris och se folk läsa Paasilinna, men också äldre finländska författare som Mika Waltari. Han skrev fascinerande om bl a det forna Egypten, och finns i utmärkta översättningar på många språk. Tur att de bokläsande resenärerna i Metron inte behöver försöka uttala allt på finska. De har ju inte fått lära sig dessa enkla regler!
Uppdaterat 23.4.2009
